Min största önskan när jag bestämde mig för att åka på adoptionscentrums återresa till Sydkorea var att försöka hitta mina biologiska föräldrar.
Men jag kände också att det var dags för mig att upptäcka och ta del av landets kultur och miljö.
När mina barn blir äldre så vet jag att dom kommer ha frågor och funderingar på deras utseende.
Dom kommer också få leva med att ha en pappa som inte ser svensk ut.
Efter ett par intensiva dagar borta i Seoul ska jag nu försöka mig på att sammanfatta resan lite.
Jag märkte ganska snabbt att jag stormtrivdes i Seoul. Jag kände mig väldigt lugn när jag var ute på gatorna och gick. Även fast det var otroligt mycket folk så smälte jag alltid in och alla man mötte var väldigt trevliga.
Jag förstod knappt ett enda ord av språket, men jag gillade att lyssna på andra när dom pratade och många uppfattade mig nog som en korean.
Just det är en mäktig känsla, att få känna sig som en i mängden.
Hur gick det då med min sökning av rötter?
Jo, här blev det inte alls som jag ville och det var väll det enda som var tråkigt med resan. Jag fick lite ny information av SWS. Men det gjorde kanske inte saken bättre?!
Jag har ju tidigare berättat om min biologiska pappa. Enligt mina adoptionshandlingar skiljdes han och mamma under min graviditet. Mina funderingar är ju om han verkligen har sett mig i livet? Har också funderat mycket på varför de skriver att han har en kylig images och verkar kallhjärtad.
Nu bekräftade Sws att min biologiska pappa hade mottagit minst ett telegram i sin hand och att de hade sänt ut totalt 4 telegram.
Men ändå hade han inte hört av sig… Det gjorde ont att höra. Även fast jag aldrig har sett honom så är det ändå han som sett till att jag kom till världen…
Jag hade nog kunnat acceptera ett nej ifrån honom mer. Men att han inte ens gör sig till känna gör mig frustrerad och besviken. Nu får jag fortsätta ha mina funderingar och inte få några svar.
Jag är också väldigt tveksam till om adressen dom hade till min mamma verkligen stämde?
Men med dom nya reglerna i Korea så är det extremt svårt att söka upp folk. Man behöver alltså vända sig till regeringen för att få ut uppgifter och SWS sa att det inte finns mycket mer att göra. Antingen så svarar hon inom sinom tid. Eller så har hon flyttat utan att registrera sin nya adress.
Jag vet inte om jag kommer göra ett nytt försök någon mer gång?
Sws kommer skicka ut ett nytt telegram till dom varje månad men det känns inte hoppfullt.
Många undrar varför jag bara inte får adressen av Sws och ger mig iväg själv. Men det är svårare än så…
Det märkte jag inte minst när vi hade möte med dom gravida kvinnorna.
I korea betyder utbildning allt och skaffa barn tidigt ses inte alltid med glada miner. Om du dessutom blir ensamstående får du det extremt svårt. En del vågar inte ens berätta för sina föräldrar att dom blivit gravida och det är olagligt med abort. Alltså måste dom föda sitt barn. Men för att de ska få adoptera bort sitt barn måste deras namn stå med i adoptionshandlingarna och dom kan föräldrarna få ta del av. Därför väljer många mammor att bara lämna sina barn. Då blir dessa barn ”hittebarn” och då får dom inte ens adopteras iväg…
Men väljer dom att behålla sina barn så får dom varken något underhåll eller bidrag. Samhället ”slår”nästan ut dom…
Hela situationen gör mig så upprörd och jag kan inte ens idag sätta ord på det mer än att det är rent förfärligt. Jag blir både så arg och ledsen!
Som jag ser det så måste hela samhällssynen ändras och regeringen måste få fram bättre förutsättningar till ensamstående. Det känns fruktansvärt att folk kan leva på dessa premisser 2014.
Nu tror jag också att mina biologiska föräldrar säkert lever i nya förhållanden och har dom inte berättat om mig då så blir situationen ännu svårare. Därför kan man bara inte dyka upp helt oanmäld och SWS försöker att jobba väldigt försiktigt. Därför känns det som att jag hade kunnat acceptera ett nej bättre…
Allting har ett slut och här med sätter jag punkt för denna blogg.
Jag hade kanske önskat ett annat slut men jag ångrar absolut ingenting.
Sydkorea kommer alltid finnas kvar och det kommer alltid finnas i mitt hjärta!
Jag och pappa har haft en underbar semester och vi har lärt känna många nya härliga vänner i gruppen. Vi har också utforskat Seoul tillsammans och försökt sätta oss in i den koreanska kulturen. Denna resa kommer jag minnas resten av mitt liv.
Jag vill också tacka alla er som följt min blogg både före och under resan. Ni har alla varit ett stort stöd och jag hade aldrig trott innan att det skulle bli ett sånt intresse kring den.
Jag hoppas också att den har gett andra adopterade nyfikenheten och styrkan till att göra en egen återresa någon dag!
// Lars Westberg
Korea i mitt hjärta 